Efter mycket om och men har jag tagit mig ur min nyinflyttade bubbla och börjat ha ett liv igen. Nu har vi snart bott en månad och jag har hållt alla blommor vid liv (omg omg omg!!) Det börjar bli ordning och reda på det mesta, allting rullar på och jag ler. Otroligt ofta. Nästan hela tiden. Sist jag hade den här enorma livsglädjen var förra våren, när studenten stod för dörren. Nu tror jag att det är själva livet som lockar. I ett år stod jag still utan någonting att riktigt le åt. Nu är jag glad. Lättad. Lugn. Och kär. Kan det vara så att livet öppnar sina armar och visar mig hur framtiden kommer att se ut? I så fall kan jag inte annat än att le brett tillbaka som tack.