Okej, eftersom många verkar vilja veta vad som hände mellan mig och Dennis så ska jag försöka berätta så gott jag kan nu.

Jag och Dennis har alltid varit väldigt olika, men det har alltid fungerat ändå. Jag är väldigt social och han är blyg, jag gör gärna tusen saker samtidigt och han gör helst ingenting. Det har trots det här fungerat fint i över tre år. Det är nu problemet började dyka upp. Eftersom Dennis valde att gå samhäll-ekonomi när han började ettan på gymnasiet, och sedan ångrade sig efter ett halvår och började om ettan på hotell - och restaurangskolan när jag började tvåan så går han ett år under mig. Det betyder att jag tar studenten i år och inte han.

Det här sista året i skolan har jag känt hur jag har vuxit från tonåring till vuxen. Jag har alltid haft massor att göra, men i år blev det extra tydligt. Jag har dans två gånger i veckan, jobbar minst varannan helg, festar med mina vänner ungefär en gång i veckan och pluggar flera timmar om dagen. Detta gjorde att min fritid krymptes mer och mer och tillslut märkte jag själv hur jag började prioritera bort Dennis. Vi såg inte fram emot att träffa varandra och han blev ofta irriterad över mina prioriteringar. En gång när jag försökte förklara för honom att allt jag gör är lika viktigt för mig så svarade han något i stil med ”så du skulle kunna sluta skolan för att jobba på donken? Eller kunna sluta umgås med dina vänner för att få dansa?” och då insåg jag att han verkligen inte förstod min vardag och min verklighet. Dennis har aldrig haft ett långvarigt, ”riktigt” jobb, han har inga fritidsaktiviteter som sker på bestämda tider och han bryr sig ytterst lite om skolan, och därför förstod han inte mitt liv.

Vi låg vakna nästan en hel natt och pratade om allt och kom fram till att vi kände likadant. Vi kramades och grät tillsammans och bestämde oss tillslut för att testa att bara vara vänner. Vi älskar verkligen varandra fortfarande, och vi vill inte skada eller såra varandra. Därför valde vi att göra slut innan det kommer till en punkt där man bråkar konstant och gör varandra illa. Dagen efter umgicks vi i stort sett hela dagen, enbart som vänner, och då var det som att en sten hade lyfts från mina axlar. Då var vi oss själva igen, och vi hade den bästa dagen tillsammans som vi haft på länge. Vi skrattade, pratade, tvättade min bil, tog promenader och bara umgicks. Då kände jag att Dennis verkligen är min bästa vän och att jag aldrig vill förlora honom i mitt liv.

Idag träffas vi fortfarande i stort sett varje dag eftersom vi har så många gemensamma kompisar och dessutom är så bra vänner själva. Allt fungerar bra och jag är väldigt lycklig över att jag fortfarande har honom i mitt liv.

Hoppas att ni förstår och att ni är nöjda med förklaringen. Är det något speciellt ni undrar så är det bara att fråga!



.