Jag tittar och minns. Saknar och längtar. Avundas alla som åker till Emmaboda om mindre än två veckor. Jag saknar ruset. Jag saknar lyckopirret som ständigt befann sig i min kropp. Det som nu är utbytt mot ångest. Jag spenderar hela nätterna på jobbet och sover bort dagarna. Nu är det i alla fall sista stängningen för ett tag. Tack för det.



.